Recension: ”Fånge i hundpalatset”

Martina Haag bjuder som vanligt på mycket skratt och bisarra situationer, precis som i sina tidigare böcker. Eftersom det är en krönikesamling så hoppas det mellan olika nya händelser hela tiden, men det gör ingenting. Det gör bara att det hela blir lite mer intressant att läsa, för man vet aldrig vad som kommer att komma i nästa kapitel.  Ibland handlar det om vad som egentligen finns i hörnen nere i hennes källare, ibland om hur Martina desperat försöker få lite mamma-son-tid med lille Dino, men inget tycks gå som hon vill. Därför kan jag inte riktigt summera handlingen i den här boken. Den handlar om Martina Haags vardag, helt enkelt!

Varför bjuder Martina tonåringar på hundgodis med njursmak och vad händer om hon dubbelhoppar från balkongen i flygmössan? Varför går hon till kyrkan med benen täckta av vaxat katthår? Vilken kropsdel skulle Erik äta först om han vaknade en morgon och var helt gjord av chips? Och vem är det egentligen som bestämmer över alla i Hundpalatset?

Ofta så skrattar jag högt, faktiskt. Martina skriver skickligt och man fastnar för de snabba vändningarna direkt. Titeln förstod jag inte riktigt innan jag började läsa boken, men man förstår ganska snabbt att hon verkligen är fånge i ett hundpalats. Pimme och Hjortfot, de två jakthundarna, ska jämt ställa till med problem. Men genom Erik Haag så har de tränats upp till att skälla i jakt, men de skäller inte bara under jakten, de skäller hela tiden. Därav titeln. Hundarna är med mycket mer i den här boken än de förra, och de är också dom som är på framsidan. I klänningar. Haha!

som sagt, ingen kvalitetsbok som man kommer att minnas särskilt länge, men helt klart läsvärt och lättsamt. Roligt!

Första meningen: ”Diana ska bäras hela tiden. Vägrar vara på golvet.”

Antal sidor: 195

Originaltitel: ”Fånge i hundpalatset”

Författare: Martina Haag

Betyg: 6,5/10